Jag har jobbat på samma ställe i över 38 år , alla skiter i det, cheferna bara skakar på huvet när jag säger att jag inte varit hemma sjuk en enda dag på hela tiden. Folk jag pratar med bara skrattar när jag berättar det. Ingen på jobbet tackar mig, inte ett ord.
Jag förstår ingenting
Man måste ju arbeta och göra sin plikt. Har aldrig haft tid eller ork till annat än jobbet. Hemma blir det bara TV och sova. På fredagar blir det några groggar. Lördagar tvättar jag bilen eller klipper gräset. Familjen orkar jag inte med, man får ju inte vara slö på jobbet. Frugan och ungarna bryr sig sällan om mig, de säger bara " Jobba inte så jävla mycket".
Farsan sa alltid att jobbet var det viktigaste man hade, utan jobbet var man inte värd något och dessutom måste man ju göra rätt för sig.
Farsan blev 56 år. Alla sa att han jobbade ihjäl sig. Morsan sa att det nog bara var otur "Han var ju aldrig sjuk" sa hon. Jag tror inte hon hajade vad som hände. Farsan var nästan aldrig hemma han jobbade jämt så jag kände honom egentligen inte. Syrran brukade tjata på honom att vara hemma när han var sjuk eller åtminstone ta någon vecka ledigt då och då. "Sluta bråka med din pappa " sa morsan alltid. Jag orkade inte bry mig. När syrran flyttade blev det ganska tyst.
Dagarna efter han dog fick jag höra att de dragit in hans arbetsuppgifter och inte tillsatt någon ny. Det kändes som om han jobbat i onödan de sista åren. Han kunde gott varit hemma någon dag ibland.
Men jag jobbar på jag vet inget annat.
Jag förstår ingenting
Man måste ju arbeta och göra sin plikt. Har aldrig haft tid eller ork till annat än jobbet. Hemma blir det bara TV och sova. På fredagar blir det några groggar. Lördagar tvättar jag bilen eller klipper gräset. Familjen orkar jag inte med, man får ju inte vara slö på jobbet. Frugan och ungarna bryr sig sällan om mig, de säger bara " Jobba inte så jävla mycket".
Farsan sa alltid att jobbet var det viktigaste man hade, utan jobbet var man inte värd något och dessutom måste man ju göra rätt för sig.
Farsan blev 56 år. Alla sa att han jobbade ihjäl sig. Morsan sa att det nog bara var otur "Han var ju aldrig sjuk" sa hon. Jag tror inte hon hajade vad som hände. Farsan var nästan aldrig hemma han jobbade jämt så jag kände honom egentligen inte. Syrran brukade tjata på honom att vara hemma när han var sjuk eller åtminstone ta någon vecka ledigt då och då. "Sluta bråka med din pappa " sa morsan alltid. Jag orkade inte bry mig. När syrran flyttade blev det ganska tyst.
Dagarna efter han dog fick jag höra att de dragit in hans arbetsuppgifter och inte tillsatt någon ny. Det kändes som om han jobbat i onödan de sista åren. Han kunde gott varit hemma någon dag ibland.
Men jag jobbar på jag vet inget annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar